sepalcure

För några år sen var jag rätt insnöad på elektronisk musik av alla slag, men främst electropopen som föddes i skuggan av storheter som Busy P. Den manin har till stor del upphört men trots det har jag verkligen sett fram emot New York-duon Sepalcures självbetitlade skivsläpp. Det inledande spåret Me påminner mig emellanåt om sömnlösa nätter framför MTV och teman som "Electro Kitsch" och "European Road Trip". Det är väldigt svårt, om inte omöjligt, att beskriva Sepalcure och deras musik. I ena stunden hoppar jag upp och ner till de studsiga beatsen för att i nästa ägna mig åt stillsam soffliggarfilosofi. Det jag däremot kan säga är att Sepalcure är ett helt unikt projekt; istället för att rida på den framgångsrika electrovågen som sveper över både Europa och USA just nu går de sin egen (och något osäkra) väg. Modigt! 

Favoritspår: Carrot Man, Me, Breezin

I can hear you baby, I can feel your sound

Redan när jag hörde dem för första gången, för många år sedan, föll jag pladask för deras förmåga att skapa magi. Lovers Rock, albumet som jag snodde från min mammas skivhylla för att utmana min enkelspåriga musiksmak, blev det album som hjälpte mig genom min första stora kärleksdepression. Om och om igen i timmar spelade jag det. Jag grät och grät floder lyssnandes på "By Your Side", medan jag samtidigt oavbrutet spelade Bubbles, ett flash-spel på webben. Bubbles gick ut på att skjuta bubblor i olika färger på andra bubblor i samma färger. Målet var att skjuta sönder bubblor tills det inte fanns några kvar, helst så fort som möjligt. Tänk er en enklare variant av tetris. Det var precis vad jag behövde för att orka med.

Sedan dess har de hängt kvar. De har hängt kvar ännu längre i andras liv, nästan trettio år. Under alla dessa år har de släppt sex studioalbum, ett livealbum och två Best Of. Jag älskar att de inte är sellouts. Det gick tio år mellan släppen av Lovers Rock och Soldier of Love. Långt kan tyckas, men väl värt väntan. Ni förstår, Soldier of Love är bland det bästa jag någonsin hört. De är fantastiska.

Sade.

darkness, embrace me

I tider som dessa, när vi omges av mörker, regn, döda löv på marken, och det till råga på allt är allhelgona och halloween ser jag inget alternativ än att damma av min favoritplatta med fantastiska Fantômas, ett band både jag och Eleni sedan många år tillbaka älskar.

The Director's Cut är ett mörkt, stundtals skrämmande album där man tagit klassiska filmteman och experimenterat vilt med dem för att skapa något helt nytt, som utan att överdriva kan beskrivas fenomenalt bra. Ta apropå tidigare nämnda David Lynch, till exempel tolkningen av det ursprungligen saxofondrivna temat till Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992) - här kommer det i en helt annan, olycksbådande och satanisk tappning. Känn ondskan strömma ur högtalarna!

I deras tolkning av den vansinnigt vackra valsen från Gudfadern (1972) blandas utdragna, drömska takter med rappa metalsekvenser på det mest fängslande sätt.

david lynch

När man läser att en världsberömd filmregissör planerar att släppa ett musikalbum blir man skeptisk. När man läser att regissören i fråga är geniet David Lynch blir man både rädd och förväntansfull. En man som är detaljernas mästare borde väl veta vad han gör när han tar steget från film till musik.. eller? Albumet som heter Crazy clown time släpps i sin helhet 8 november. Hittills har flera kittlande förhandslyssningar cirkulerat på internet och senaste i raden är låten Football Game. Jag läste någonstans att Football Game låter som en alkoholists bekännelse, personligen får jag känslan av att låten är ett rop på hjälp efter en fruktansvärd rotfyllning. Hur det än ligger till så är musiken över all förväntan! Den största överraskningen är väl att David Lynch faktiskt ger intrycket av att vara precis så normal som han alltid har hävdat att han är. Favoriten bland materialet som än så länge har släppts är utan tvivel Pinky's Dream, där Lynch gästas av übercoola Karen O. Kan knappt bärga mig, vill lyssna på hela skivan NU!

the scent of 80's must never fade

Jag älskar 80-talsmusik. 80-talet var en på alla sätt fantastisk era, inte minst musikaliskt. Innan musiken digitaliserades, en tid då det fortfarande var blandband och bergsprängare som gällde. Så många fantastiska artister och band föddes under det årtiondet, och utspridda över genrer var de också. Ingen kan väl till exempel glömma Madonna, Run DMC, Metallica, The Smiths, Sade och Depeche Mode?

Om man ändå varit 20 då. Vilka grymma dansgolv de måste haft! Jag är egentligen inte mycket för att klubba, även om jag älskar att dansa - men snackar vi om 80-tal är frågan en helt annan. Utlovas det 80-tal på dansgolvet kan man inte med hjärtat på rätt ställe neka sina kompisar när de vill dra med en på en utekväll.

Därför kan ni ana att jag blev glad när jag upptäckte Kids of 88, som gör urläcker new wave med 80-talsvibbar. De bildades 2008 av nyzeeländska Jordan Arts och Sam McCarthy och är just nu på väg uppåt i USA. Lita på att vi i framtiden också kommer se mer av dem här i Sverige - "Just a Little Bit" och "Feed the Birds" är två låtar jag vill höra på dansgolvet!

Mix Tape v.43

Jagkanpratabaklänges introducerar härmed ett nytt inslag i bloggen, Veckans Mix Tape! Varje vecka kommer vi att slänga upp spellistor med olika teman, denna vecka råkade temat bli lugna låtar. Vad sägs om artister som Interpol, Feist, Warpaint och Thurston Moore? Du kan klicka hem spellistan här!

tryin' to make it through the wall

Det är inte ofta hypen lyckas leva upp till förväntningarna men ikväll gjorde Yuck just det, på Debaser Slussens scen. Vi stod i folkhavets mitt och bakom den tunga gardinen kunde man höra trumslag i otakt till den märkliga kinesiska (?) musiken som spelades minuterna innan bandet kom ut på scen. Debaser var ikväll långt från utsålt, men enligt bandet var vi som var där ändå långt över förväntan i kvantitet. 

Det var tydligt att Yuck fortfarande är en hyfsat orutinerad konstellation men kanske var det precis det som tilltalade mig allra mest. Sångarens röriga mellansnack, basistens plats i mitten med en mikrofon som mest var i vägen, konsertens epilepsiframkallande och öronbedövande outro.. Allt det där till trots lyckades bandet fånga publiken och när sångaren i ett gitarrsolo började bita sin skjorta visste jag där och då att vi ikväll bevittnade en unik händelse. Trots att Yucks musik befinner sig en bra bit från Sex Pistols energiska och overkligt medryckande punk så kändes det emellanåt som att året var 1976 och platsen Lesser Free Trade Hall; en konsert med 250 betalande besökare men som hela Indiestockholm kommer att ha bevistat om något decennium eller så. 

Beslutet att delta var för Jagkanpratabaklänges faktiskt inte helt självklart, inträdet kändes något för högt och entusiasmen lite för låg. Med facit i hand och med ett konsertminne att leva på i veckor framöver är vi sannerligen tacksamma för vårt kloka beslut att ändå åka till Debaser Slussen. Årets mest avskalade och intima men samtidigt lättsamma musikhändelse stavas Y U C K. 

Enter the future and leave the past behind

Då var det dags att ta det första klivet in i framtiden, in i musikpratandet. Det stämmer - nu är det jag, Katja, som sitter vid tangentbordet. Jag har levt i över tjugo år, så min historia är ganska lång om jag ska berätta den i ett enda svep. Skulle ni orka läsa den? Antagligen. Men skulle det vara lika roligt? Antagligen inte. Därför tänker jag inte berätta om mig själv här och nu, nej, jag tänker dra ut på det. Retas lite med er, kasta åt er en smula anekdot då och då istället. För det är ju så, det kan inte hjälpas, men man vill veta mer. Ju mindre man vet, desto mer spännande... för de allra flesta i alla fall. Hör inte du till den skaran? Tur för dig, då slipper du våndas... men nu... musik.

I min mening är The Naked and Famous det tuffaste, underbaraste som hänt musikvärlden på evigheter. De är helt enkelt fantastiska. Jag bekantade mig i ärlighetens namn med dem först i våras, i samband med att jag hörde att de skulle spela på Strand. Något hände i mig då, när jag hörde dem första gången. Jag vaknade till liv igen, och Passive Me, Aggressive You spelades desperat på repeat hemma och närhelst jag var i rörelse. Att gå på konserten, som jag initialt endast velat göra för att utmana mig själv, blev till ett måste. Ett bra val, visade det sig, för den konserten är för mig helt unik. Luften på Strand genomsyrades av hopp, lycka och glädje, och eftersom vi alla andades in det här lyckopillret till luft blev stämningen och atmosfären allt eftersom tiden gick elektrisk. Var än jag vände mig såg jag människor som helhjärtat hängav sig till musiken. Det hoppades kraftfullt upp och ner, det omfamnades och sjöngs i kör... och framförallt dansades det. Inte en människa kunde stå stilla, vi röjde alla, så mycket vi bara kunde. Bandet rev av låt efter låt efter låt med energi, glöd och passion. Vi i publiken var helt med på noterna från början till slut. När konserten väl var över var alla t-shirtar våta, kropparna klibbiga och luften i lokalen var så fuktig att man kunde ta på den. Att ta sig därifrån tog en evighet för att det var så packat med folk. Men det var värt all den där svetten, all den där trängseln, för vi var nöjda. Vi log, hela bunten.

När The Naked and Famous kommer till Sverige nästa gång råder jag dig att se dem. De är magiska live, och att missa dem en skam. Jag håller mina ögon och öron öppna, och om du mot förmodan missat dem får du ett smakprov i form av superlåten "Punching in a Dream" nedan!

Darling, you can be so unforgiving

Musik kommer i olika förpackningar. Ett av alla dessa musikaliska "fodral" är det i vilket musiken ryms med en fruktansvärd nästintill outhärdlig intensitet. Musik av det här slaget är lite som en tidsmaskin, för det finns inget annat medel som så kvickt låter dig färdas till en annan plats i livet. När jag var tonåring och lyssnade på The Cures smärtsamma A Thousand Hours brukade jag lägga mig i badkaret med kläderna på. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes befriande och klaustrofobiskt på en och samma gång. När jag var 17 förlorade jag kampen om kärleken, för första gången. Då var det Morrissey och Vauxhall&I som blev min ständige vapendragare. På tåget, på bussen, på kajen på väg till skolan i vinterstormen, i sängen varje natt. Kanske är det därför jag nästan inte alls kan lyssna på det albumet längre, jag hamnar mitt i en känslostorm som jag inte kan handskas med. Det finns också låtar som får mig att komma i viss produktiv stämning, som en (hemlig) låt jag alltid alltid lyssnar på när jag ska skriva en text. Under introt skyndar jag mig med att kleta ut läppstift över hela ansiktet och lagom till första versen sitter jag redo vid tangentbordet med smink över hela ansiktet. Så har jag gjort sedan jag var 15, give or take något år. Förmodligen för att det känns skitigt, och ungefär så ska det kännas när man skriver. 

Det är inte alltid andra upplever samma låtar lika intensivt som du. Den senaste tiden har The Drums låt Me And The Moon levererats i just en sån förpackning. Den är otroligt intensiv, en känsla som inte avtar trots att jag har spelat den på repeat i snart två timmar. Bara ikväll. Jag är övertygad om att många inte håller med om det, att det snarare är en låt som är trevlig att höra ute på krogen eller liknande. Enbart första raden Jonathan Pierce sjunger räcker den för att jag ska få gåshud över hela kroppen. Kanske blir också Me And The Moon en låt med vilken jag en dag kan mata min tidsmaskin. 

I really want to go outside and make it light all day

så där känns allting just precis nu. lika fint och storslaget som cults 

Jagkanpratabaklänges har fått ytterligare en redaktör och skribent! Hon heter (bästa) Katja och vi blir från och med nu två som skriver här i bloggen. Aktiviteten har varit oförlåtligt låg här på sistone, det hela kan skyllas på hur omotiverad jag har känt mig men tidsbrist är åtminstone halva sanningen. Den problematiken lär dock upphöra i och med utökningen av redaktionen! Jag har fått in en del tips angående konserter och nya spännande band i Stockholm. Fortsätt höra av er, alla förslag välkomnas! 

Igår var Jagkanpratabaklänges på Strand för att se fenomenala The Melvins. Andra gången vi båda ser dem, och  precis så glada och nöjda som vi var förra gången var vi även efter gårdagens spelning. Vilket band! Nog för att musiken är helt jävla briljant, men vilka karaktärer! King Buzzo är verkligen KUNG med sitt gråsprängda krull i sann Sideshow Bob-anda och domedagskåpa. 

Imorgon spelar Yuck på Debaser Slussen, det ser vi fram emot. En kortare recension av den spelningen kan ni läsa här i bloggen imorgon! Och en av höstens stora höjdpunkter 4:e november: BON IVER! Det finns ett antal artister och band som finns med på ens musikaliska bucket list; Justin Vernon är en sådan artist. Ett steg närmare ett avslut på hela den här cirkusen med ett leende på läpparna. 

let me grab your soul away

Igår såg jag Architecture in Helsinki på Strand. Förbandet var danska Treefight for Sunlight, som bl.a. framförde en sinnessjuk cover av Kate Bushs eviga Wuthering Heights. Architecture var bra, inte ofta man ser ett band ha så förbaskat kul på scen. Befriande. Allt var toppen, fram till det att jag blev febrig och en full tjej satte sig på alla mina saker.

Idag: feber. Musik: Veronica Falls.

Världens bästabästabästa Jim Reid är aktuell med en ny låt(?). Vågar man hoppas på något mer? En till låt? En hel skiva? Reid leker med Soundcloud och hela världen håller andan.

Vad gör Jagkanpratabaklänges då? Lyssnar på Ryan Adams nya skiva. Längtar efter Tom Waits nya skiva. Går på konserter. Blir rädd när Henric de la Cour blöder som Dracula. Närmast nu är The Embassy på Debaser Medis på fredag, 150 kr kostar inträdet och alla ska ju självklart dit. Och ja, just det: John Cale spelar på Strand i Stockholm 10:e november. Vilken grej!

Myspop

Höstmusik #1

Här kommer en spellista med massa fin höstmusik. Både nytt och gammalt, med betoning på det som åtminstone kommer värma mitt frusna pophjärta i höstrusket. 

>> Soundtrack to the times you love <<

Lights & Music

Jag vill börja med att berätta lite om vad som händer just nu. Jag har fått chansen att delta i skapandet av ett helt nytt nätmagasin med stora ambitioner. Fokus kommer att ligga på konst och musik, och jag kommer huvudsakligen att skriva om musik. Jag har knepat ihop en VÄLDIGT tidskrävande artikel, och bloggen har därför blivit lidande. Nu är det dock slut med det! Ikväll ger jag er lite ny och gammal musik, och imorgon ger jag er en sprillans ny spellista med höstens soundtrack.

...............................................................................................................................................................


>> The Middle East- Blood <<

Ibland missar man musik, musik som verkar ge livet mening igen. Det är en obeskrivlig känsla, men som många nog förstår ändå. När man hör en väldigt speciell låt för första gången. Det där ögonblicket som alla musikälskare så innerligt söker i varje band men finner i få. När text och musik lyckas trycka på alla knappar samtidigt och gör det nästintill outhärdligt att fortsätta lyssna. Jag må vara lite dramatisk just nu, kanske är det för att jag är trött. Men det är inte första gången jag har den här känslan, och förhoppningsvis långt ifrån sista. 

>> Beirut- The Rip Tide (Peacock MP3) <<

Condon är tillbaka med en ny platta! I vanlig ordning präglar tonerna från Balkan och Östeuropa samtliga spår men musiken är på något sätt mer sofistikerad på The Rip Tide. Melodierna spretar inte åt alla håll och popen tycks ha haft en betydligt större inverkan på Condon än tidigare. Albumets bästa spår är tveklöst Peacock och inledande spåret A Candle's Fire.

Neon Indian- Era Extrãna (Polish Girl MP3)

När jag i december summerar årets bästa skivsläpp vågar jag redan nu garantera att Neon Indian kommer stå högt upp på den listan. Den här skivan har precis allting: känsla, fantastiska melodier och fantastiskt pretentiösa nonsense-texter som berör på det där sättet som enbart pretentiösa nonsense-texter kan. Shoegaze-inspirationen är tydlig och givetvis ett av de största skälen till varför jag så omedelbart fastnade för Era Extrãna. Albumets bästa låtar är Halogen, The Blindside Kiss och Polish Girl. 

those who danced were thought to be quite insane by those who could not hear the music

Är lite dålig på att uppdatera här i bloggen just nu. Förlåt för det. Jag skyller på extremt mycket plugg och pillande med artikel till en ny nättidning (inte min tidning, men mer om det senare). Den här veckan ska jag (på full allvar, jag lovar) sammanställa en spellista. Den kommer vara helt fantastisk. Men fram till dess kan ni gilla Jagkanpratabaklanges på Facebook och kolla in kortare uppdateringar där!


>> Jagkanpratabaklanges- på Facebook <<


/Eleni

pengar & leenden

Om det fortsätter vara så svårt

Kan vi stå rygg mot rygg?

De inledande orden i första låten på Pengar & Leenden känns som en rejäl höger rakt i buken. Kanske för att den raden just nu lyckas sammanfatta hela min tillvaro, men också för att det är så klockrent. Det är.. Parker Lewis! På svenska, den här gången. Dessutom har musiken blivit väldigt mycket poppigare, med kompband och väldigt mycket gitarr. Det är svårt att överträffa något så säkert och briljant som debuten från 2008, men jag vågar nog påstå att besvikelsen uteblir trots höga förväntningar. Annat vore ytterst märkligt när det bjuds på så fantastiska låtar som Tillbaka, Dom säger ja ja ja och Nån dag blir det bra. Sistnämnda, som också råkar vara plattans sista spår, blir nästan outhärdlig med det nakna pianot och den spruckna rösten som för tankarna till en nedbruten och sämre version av en själv. Vilket också verkar vara skivans genomgående tema; trasiga relationer, självdestruktivitet och ensamheten som kan infinna sig när man är mitt i en folkmassa. Hopplöshet och en otillräcklig framtidstro. Allt det där som alla tror sig vara ensamma om att uppleva, men som är en del av att vara människa. Idag. Här och nu. 

Efter 31 minuter slutar skivan att snurra och musiken tystnar. En kortfattad och förbehållslös inspelning. Där debuten mest var en snygg (men jäkligt bra) historia är fortsättningen på Parker Lewis uppriktigare och modigare.


Vem ska orka med mig nu om inte du
Viska i mitt öra "men lilla du 
inte tänka på det där, inte tro att du är ful"

All tomorrow's parties

Jag tänkte fortsätta på temat höst ett litet tag till. Eller i ytterligare ett inlägg, åtminstone. Jag tänkte nämligen tipsa om konserter som man absolut inte får missa i höst! Eftersom Jagkanpratabaklänges huserar i Stockholm blir det enbart spelningar i huvudstaden som nämns här, men i framtiden kan även en och annan spelning i andra städer smyga sig in här i bloggen. 

13 september:   Blidösunds musik i datumord  Ola Magnell

21 september:   Lilla Hotellbaren  The War on Drugs 

                            Strand  Mattias Alkberg 

28 september:   Debaser Slussen  Pascal

1 oktober:           Strand  Yelle 

4 oktober:           Cirkus  Ane Brun                          

5 oktober:           Strand-  Architecture in Helsinki

12 oktober:         Blidösunds musik..  Staffan Hellstrand

20 oktober:         Strand  Digitalism

21 oktober:         Filadelfiakyrkan  Pj Harvey (favvotips!) 

25 oktober:         Debaser Slussen  Yuck

4 november:       Annexet  Bon Iver

                             Filadelfiakyrkan  Jane Birkin

                             Globen  Bob Dylan + Mark Knopfler

8 november:       Annexet  Fleet Foxes

14 november:     Debaser Medis  Explosions in the sky

17 november:     Debaser Slussen  Foster The People

Jag är ganska säker på att hösten inte sträcker sig ända fram till november, men mina hösttips slutar likväl där. Och där vidtar vintertipsen längre fram. Ses i vimlet!

Idag börjar jag skriva med versaler i bloggen. Ett stort steg för en pretentiös jävel.

Just nu: titelspåret från ett album som kom tidigt i år, och som förmodligen blir årets i särklass bästa skiva.

Hösten var för oss

Hösten är fin. Hösten betyder MUSIK! Sommar i all ära, men utöver festivaler och konserter på stora nöjesfält är det väldigt lite som händer. Just nu är det många bra artister med album som nyligen har släppts eller som släpps i dagarna. Parker Lewis, Beirut, Jonathan Johansson, Neon Indian, Zola jesus, Air France, Jonas Lundqvist, The Kooks, The Embassy, Dum dum girls, Girls och The Drums,. Bland många andra, givetvis. Håll utkik!

dagens låt: bronski beat- smalltown boy

2008 hade kulturhuset en liten nan goldin-utställning. när jag vandrade omkring där och dröjde mig kvar vid bilder på herointransor och hånglande bögar hörde jag plötsligt bronski beats låt smalltown boy. inte helt otippat då den har kommit att bli en symbol för 80-talets homokultur. genial, så beskriver man bäst den låten. och videon.

neon indian- era extraña: 13 november

snart snart snart.


så länge:

angel angel down we go together

få musiker har lyckats fånga det (ofta självvalda) stigmat som innebär att vara tonåring så kraftfullt och exakt som morrissey. när jag var tonåring vågade jag aldrig berätta för någon att jag lyssnade på pop, jag lyssnade ju på hårdrock och punk. att ta popsnöret i mig i handen och våga deklarera min kärlek till sångaren från great manchester var helt enkelt inte förenligt med den image jag hade valt. ofta låg jag sömnlös i mitt rum, som jag delade med min lillasyster, och lyssnade på viva hate och vauxhall and i fram till det att väckarklockan gav ifrån sig sitt eländiga skrik för att påminna mig om att det var dags att gå till skolan. kanske var det ett resultat av det insomnia-liknande tillståndet som drabbade mig på högstadiet, men jag klarade av att gå till skolan efter sådana nätter. så där pubertal som man alltid blir av att lyssna på popmusik kände jag med hela min kropp och själ att ingen förstod mig. men när jag hörde morrissey sjunga låtar som speedway, now my heart is full, everyday is like sunday och late night, maudlin street kände jag mig aningen hoppfull. att det faktiskt finns ett ljus som aldrig slocknar. att jag också duger. precis som jag är. trots att jag, med tanke på min ringa ålder, egentligen inte kunde förstå innebörden av det han sjöng så var det upplevelsen. jag upplevde att någon faktiskt kunde sätta ord på allt det där jag kände, när inte ens jag själv kunde det. och med åren har texterna bara blivit bättre, de handlar mer om mig nu. om mitt liv och mina erfarenheter. melodierna har växt och morrissey har mognat. även om jag inte är så där jätteförtjust i hans senaste skivor (med undantag för ringleader of the tormentors) förblir viva hate och vauxhall and i två av musikhistoriens bästa album. någonsin. så fort jag lyssnar på en låt från någon av de två skivorna förflyttas jag tillbaka i tiden. jag blir återigen den där 16-åringen. och det är faktiskt så musik skall vara, på dödligt allvar. 

james- sometimes

det är snart torsdag och jag har fortfarande inte blivit klar med varken spellista eller krönika. jag jobbar på det, lovar. så länge: världens bästa video

snickrar ihop en väldigt lång spellista. och en minst lika lång krönika om mannen i mitt liv. till dess får ni hålla er till tåls med twin sister och pallers.

dagens video

lykke li- tonight- akustisk

jag vet, det är en hyfsat gammal video. men ändå, jag förstår inte hur något så enkelt som en röst och en videokamera kan resultera i det.. där. 

dagens spellista

sing for your lover


den är kort. mest för att jag är sjuk och inte riktigt orkar sätta ihop något längre, men också för att en sommarlista kommer nästa vecka. den består av några spår som jag har lyssnat på den senaste tiden. nya och inte fullt så nya låtar. 

i break horses

MP3: hearts

i break horses, en för mig helt okänd stockholmsduo jag råkade läsa om i sommarnumret av sonic. jag behövde bara skumma igenom texten och notera orden "shoegaze" och "dronefolk" för att lägga ner tidnigen och göra en liten anteckning i marginalen. det var allt som behövdes för att fånga min uppmärksamhet. jag var ju helt enkelt tvungen att lyssna in mig på detta lilla band innan den stora hipsterhypen och dess monsterlika bulldozers. albumet hearts ges för övrigt ut på fina etiketten bella union.

I spend 'em runnin' 'round lookin' for you, baby

alltså, herrejävlar. girls singel vomit från kommande albumet father, son, holy ghost är helt fantastisk. sitter här med gåshud och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. herrejävlar, alltså.

 

mickey newbury

Just Dropped In

i somras upptäckte jag en fantastisk musiker, förstår inte riktigt hur jag kan ha missat honom. mickey newbury (1940-2002), vilken man! lyssna på låtarna just dropped in och in 59'. införskaffa därefter boxen an american trilogy och lyssna in dig på vad som ofta kallas "countrymusikens nick drake". personligen skulle jag inte jämföra newbury med drake, det gör ingen av dem rättvisa. men för många är den sortens referensramar en hjälp på traven, så visst, jag köper det. annars är bruce springsteen ett annat namn som känns mer riktigt i en jämförelse. men ja, jag ska ju inte hålla på så.

30/8

jakob hellman på gröna lund om elva dagar. äntligen får man se den mytomspunne mannen livs levande på scen.

sebadoh- bakesale

en skiva som är helt omöjlig att tröttna på.

bon iver

jag var full när jag första gången hörde bon iver. efter en blöt kväll på baba vinglade jag hem i stockholmsnatten med jonatan. han ville att vi skulle lyssna på hans ipod, och jag var för full för att orka ha några som helst invändningar. efter några minuters velande bestämde han sig äntligen, det blev en låt som jag aldrig hade hört tidigare. i min öronsnäcka kunde jag urskilja en nästan viskande röst i falsett. nära nog slogs jag medvetslös av musiken han hade valt, men jag vågade inte fråga vem artisten var. jag slogs av känslan att jag faktiskt borde vetat vem det var. i min dimma försökte jag dock memorera några textrader för att kunna leta rätt på låten vid ett senare tillfälle. vilket jag också lyckades med. den hösten och vintern lyssnade jag nästan enbart på bon iver (och morrissey). 

for Emma, forever ago är tveklöst en av de bästa debuterna jag äger, och fram till nyligen har jag trott att justin vernon, som han egentligen heter, omöjligt skulle kunna skapa något musikaliskt som ens kommer i närheten av hans första bon iver-album. med undantag från beth/rest finns det inte en enda besvikelse på den självbetitlade uppföljaren. låtar som wash, towers och holocene berör mig på samma sätt som for emma, forever ago gjorde den där dimmiga sommarnatten på väg till nattbussen. ep:n blood bank från 2009 bjöd förvisso på en del höjdpunkter, men jag har ändå saknat bon iver och en värdig uppföljare. titelspåret hade utan tvivel kunnat platsa som tionde spåret på for emma, men i övrigt kändes blood bank mest som ett tröstpris i den långa väntan på något mer. 

men så, nu, äntligen. paniken som börjar infinna sig i och med skolstart och höstens söliga men definitiva inbrott känns lite mer hanterbar nu. hösten/vintern 2011 är räddad.

nattens soundtrack

your eyes are soft with sorrow

jag har aldrig lyssnat på leonard cohen. eller, jag har lyssnat men aldrig lyssnat. har mest tyckt att han verkar vara en tråkig gubbe med en alldeles för dyr gitarr. vilket är ganska märkligt, eftersom jag älskar bob dylan. steget från dylan till cohen torde inte vara ett sjumilakliv, men så har det känts. där dylans röst har spruckit och kastat sanning efter sanning i ansiktet på mig har cohens röst känts alldeles för.. perfekt. men så, den här sommaren. något som hände, vad vet jag inte. kanske ingenting. men jag har lyssnat på cohen hela sommaren. det började i göteborg, och har fortsatt i stockholm. vad jag en gång uppfattade som en tråkig röst förföljer mig nu med en en vansinnigt stor spricka. so long, marianne som kan vara världens bästa låt och the partisan med den briljanta texten jag önskar att jag hade skrivit. dance with me to the end of love som jag  vill dansa till på en dansbana, sisters of mercy som får mig att vilja krama min lillasyster, hey, that's no way to say goodbye som får mig att vilja skriva världens bästa filmmanus och och och..! cohen är inte tråkig. hans röst är inte perfekt. sjumilaklivet känns nu bara som ett litet hopp.

tell me what's wrong with my brain

det bästa jag vet är när man av en slump råkar komma över en fantastisk bok, råkar zappa in en fin film eller när man för första gången hör en bra låt. tidigare i sommar tyckte någon att jag skulle lyssna på cults låt you know what i mean. ungefär två månader senare kan jag fortfarande inte sluta lyssna på den. den har hållt mig sällskap på nattbussar, på perrongen i väntan på morgonens första tunnelbana och i min ensamhet när alla andra har varit på jobbet eller utomlands. egentligen är det orättvist mot all annan musik när man upptäcker ett band som cults. alla andra blir liksom så mycket sämre i jämförelse. som när man jämför alla nya människor man träffar med den senaste man verkligen ville träffa. ja, ungefär så. att bandmedlemmarna brian och madeline är så förbaskat jäkla söta gör ju inte saken sämre, heller.

old fools don't dance

orkar inte göra något idag. är sjuk och tänker att det kanske är smart att bli frisk inför helgens alla äventyr.  spenderar därför eftermiddagen i soffan tillsammans med andres lokko och hans briljanta blogg. fin kille, han.

gamla tankar

från 2008-10-22

christian fennesz är en man som inte många har hört talas om. han har en stripig brun page, ofta solglasögon och pratar rolig engelska. och just det ja, han råkar också vara musikern bakom det lilla musikstycket cendre. jag vet inte riktigt var eller hur jag ska beskriva denne man och hans musik. det hela började som en tävling mellan mig och min dåvarande pojkvän. vi skrev varsin lista på så många små och obskyra band vi kunde för att sedan jämföra dessa och eventuellt håna förloraren. utan att gå in på närmre detaljer kring upplösningen hade han inkluderat just fennesz på sin lista. jag vet inte riktigt varför jag lade just det namnet på minnet, med tanke på alla andra bra mycket märkligare bandnamn, men det gjorde jag hursom. ett tag efter det gick jag en dag förbi bengans på drottninggatan och tänkte att jag kanske skulle kunna hitta en skiva med fennesz. några minuter senare stod jag där med cendre i handen och stirrade mig blind på bilden i konvolutet. en helt till synes trivial bild på någon typ av uteservering på ett tak eller så. sedan tog jag mig en titt på låttitlarna som alla visade sig bestå av endast ett ord. och oftast helt obegripliga sådana. jag bestämde mig ganska snabbt för att köpa skivan, och när jag kom hem låste jag snabbt in mig på mitt rum och satte skivan på min gråa stereos skivtallrik. att beskriva känslan jag fick av att höra skivan första gången är något jag inte vågar mig på riktigt. aware, som är cendres andra spår fick mig att minnas en återkommande dröm jag hade som barn. jag drömde att jag befann mig övergiven på en sandstrand i grekland, och att eiffeltornet stod där, mitt på stranden, i all sin prakt. mamma stod längst upp och skrattade hysteriskt åt en fågel som höll på att störtdyka ner i havet. mycket mer än så minns jag inte, men det var en jäklig obehaglig dröm och obehaget kommer fortfarande krypandes av bara tanken på mammas skratt. och just den obehagskänslan fick jag, och får fortfarande, av den här skivan. men missförstå mig absolut inte nu, cendre är på många sätt fullkomligt genial. verkligen. vad christian fennesz lyckas åstadkomma med så få och enkla medel är ingenting annat än fascinerande. med ett oslagbart sinne för vackra slingor och elektroniska arrangemang skapar han musik som jag mycket väl skulle kunna tänka mig i soundtracket till en fin film av kim ki-duk. att skivan dessutom består av ett samarbete med galningen ryuichi sakamoto talar för sig själv. experimentell musik när den är som bäst, för alla som har tröttnat på konventionell post-rock och tråkig electro. efter att ha hört cendre plöjde jag mig igenom hela fennesz katalog och efter många sömnlösa nätter till tonerna av en ensam laptop och gitarrer som nästan gör fysiskt ont är min personliga favorit nog ändå skivan endless summer, från 2001 (tror jag). finfint. gillar du john maus, tenniscoats och keith fullerton whitman kan du säkerligen uppskatta fennesz.

when they pulled me back

utomhusbio blev plugg. plugg blev fortsättningen på min roman. istället. och jag har ont i halsen. och jag lyssnar på the smiths. världens bästa moz som ger mig all världens styrka. världens bästa moz som hjälper mig att skriva. det är så.. fint att vara pubertal.

kvällens outfit: blött hår, ful lugg och blöt handduk. som inte syns. heh

världens sexigaste låt

Tough Alliance- My hood