jag har funderat på det där med besatthet. det är fascinerande att en människa helt och hållet kan gå upp i en annan och på avstånd "älska" en främling. somliga i min närhet har den tendensen, andra inte. varför inte alla, eller ingen?
en vän sa en gång att det för mig är omöjligt att gilla något eller någon. jag måste älska allting som intresserar mig. när jag gick i högstadiet blev jag besatt av mike patton och under gymnasietiden hann jag beta av nick cave, bob dylan och tom waits. i flera år har jag dessutom haft en osund relation till morrissey, som verkligen är Gud. på det där nästan pinsamt pubertala sättet.
mitt starkaste minne hämtar jag från 2001-2002. när jag satt på toaletten och grät innan jag skulle iväg till skolan. jag grät för att det gjorde så ont, den smärtsamma verkligheten som pekade finger åt mig och vars skratt ekade i det lilla trånga badrummet. jag ville veta allt, men visste att det närmsta jag någonsin skulle komma var längst fram på konserter. men även där skulle jag bara vara en i mängden. ännu en tårögd tonåring med för mycket smink och osmickrande stuprör.
jag vet inte riktigt varför, men jag har börjat sakna den flickan. den lite dumma, snälla och naiva flickan. jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så här vilsen, förvirrad och.. utlämnad åt mitt eget öde. kanske saknar jag henne för att hon alltid kunde skylla på någon annan?
