från 2008-10-22
christian fennesz är en man som inte många har hört talas om. han har en stripig brun page, ofta solglasögon och pratar rolig engelska. och just det ja, han råkar också vara musikern bakom det lilla musikstycket cendre. jag vet inte riktigt var eller hur jag ska beskriva denne man och hans musik. det hela började som en tävling mellan mig och min dåvarande pojkvän. vi skrev varsin lista på så många små och obskyra band vi kunde för att sedan jämföra dessa och eventuellt håna förloraren. utan att gå in på närmre detaljer kring upplösningen hade han inkluderat just fennesz på sin lista. jag vet inte riktigt varför jag lade just det namnet på minnet, med tanke på alla andra bra mycket märkligare bandnamn, men det gjorde jag hursom. ett tag efter det gick jag en dag förbi bengans på drottninggatan och tänkte att jag kanske skulle kunna hitta en skiva med fennesz. några minuter senare stod jag där med cendre i handen och stirrade mig blind på bilden i konvolutet. en helt till synes trivial bild på någon typ av uteservering på ett tak eller så. sedan tog jag mig en titt på låttitlarna som alla visade sig bestå av endast ett ord. och oftast helt obegripliga sådana. jag bestämde mig ganska snabbt för att köpa skivan, och när jag kom hem låste jag snabbt in mig på mitt rum och satte skivan på min gråa stereos skivtallrik. att beskriva känslan jag fick av att höra skivan första gången är något jag inte vågar mig på riktigt. aware, som är cendres andra spår fick mig att minnas en återkommande dröm jag hade som barn. jag drömde att jag befann mig övergiven på en sandstrand i grekland, och att eiffeltornet stod där, mitt på stranden, i all sin prakt. mamma stod längst upp och skrattade hysteriskt åt en fågel som höll på att störtdyka ner i havet. mycket mer än så minns jag inte, men det var en jäklig obehaglig dröm och obehaget kommer fortfarande krypandes av bara tanken på mammas skratt. och just den obehagskänslan fick jag, och får fortfarande, av den här skivan. men missförstå mig absolut inte nu, cendre är på många sätt fullkomligt genial. verkligen. vad christian fennesz lyckas åstadkomma med så få och enkla medel är ingenting annat än fascinerande. med ett oslagbart sinne för vackra slingor och elektroniska arrangemang skapar han musik som jag mycket väl skulle kunna tänka mig i soundtracket till en fin film av kim ki-duk. att skivan dessutom består av ett samarbete med galningen ryuichi sakamoto talar för sig själv. experimentell musik när den är som bäst, för alla som har tröttnat på konventionell post-rock och tråkig electro. efter att ha hört cendre plöjde jag mig igenom hela fennesz katalog och efter många sömnlösa nätter till tonerna av en ensam laptop och gitarrer som nästan gör fysiskt ont är min personliga favorit nog ändå skivan endless summer, från 2001 (tror jag). finfint. gillar du john maus, tenniscoats och keith fullerton whitman kan du säkerligen uppskatta fennesz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar