jag har aldrig lyssnat på leonard cohen. eller, jag har lyssnat men aldrig lyssnat. har mest tyckt att han verkar vara en tråkig gubbe med en alldeles för dyr gitarr. vilket är ganska märkligt, eftersom jag älskar bob dylan. steget från dylan till cohen torde inte vara ett sjumilakliv, men så har det känts. där dylans röst har spruckit och kastat sanning efter sanning i ansiktet på mig har cohens röst känts alldeles för.. perfekt. men så, den här sommaren. något som hände, vad vet jag inte. kanske ingenting. men jag har lyssnat på cohen hela sommaren. det började i göteborg, och har fortsatt i stockholm. vad jag en gång uppfattade som en tråkig röst förföljer mig nu med en en vansinnigt stor spricka. so long, marianne som kan vara världens bästa låt och the partisan med den briljanta texten jag önskar att jag hade skrivit. dance with me to the end of love som jag vill dansa till på en dansbana, sisters of mercy som får mig att vilja krama min lillasyster, hey, that's no way to say goodbye som får mig att vilja skriva världens bästa filmmanus och och och..! cohen är inte tråkig. hans röst är inte perfekt. sjumilaklivet känns nu bara som ett litet hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar