när jag väl hamnar framför youtube kan jag sitta där i en halv evighet. en halv. inatt är det lykke li och leonard cohen som styr mina val. lykke med sin spöklika stämma och cohen med en poets plågade uttryck. och när jag väl blir besatt så existerar ingenting annat.
Den kvällen gick de åt olika håll, men alla andra kvällar gick de hem tillsammans. "När dör du?", frågade han. Lite varje dag, tänkte hon, men sa det inte. Istället sjöng hon med och insåg att det inte längre var hennes födelsedag.
Ytan var viktigare än allt annat, och popmusiken hade nästan blivit töntig. Den sommaren åkte hon på festivaler och var ute varje kväll. En evig cykel av alkohol och ångest dagen därpå som endast kunde kvävas av ytterligare en utekväll. En karusell som vägrade ta slut och hon kände hur världen långsamt krympte. Samma musik, samma människor och samma jargong med varenda kille.En värld där mental ohälsa uppmuntrades och betraktades som något nästan gudalikt. Hon intalade sig osanningar och spenderade hela dagar i ett tomt badkar. Ackordslingor och melodier förföljde henne med tomma löften om bättre dagar och någon som såg henne. När mörktet ropade lyssnade hon och följde vem som helst med en utsträckt hand. Varje gång tänkte hon att det var sista gången. Allt det där som ingen gav henne var just då tillräckligt för att tro att det var allt hon behövde.
Det sista hon såg var en överförfriskad vän som vid midnatt tog på sig skorna och vinglade ut i Stockholmsnatten. Där hon ensam stått kvar så många gånger tog någon hennes händer i sina och gav henne hela världen med ett enda leende. Helt plötsligt hade karusellen stannat.
