Redan när jag hörde dem för första gången, för många år sedan, föll jag pladask för deras förmåga att skapa magi. Lovers Rock, albumet som jag snodde från min mammas skivhylla för att utmana min enkelspåriga musiksmak, blev det album som hjälpte mig genom min första stora kärleksdepression. Om och om igen i timmar spelade jag det. Jag grät och grät floder lyssnandes på "By Your Side", medan jag samtidigt oavbrutet spelade Bubbles, ett flash-spel på webben. Bubbles gick ut på att skjuta bubblor i olika färger på andra bubblor i samma färger. Målet var att skjuta sönder bubblor tills det inte fanns några kvar, helst så fort som möjligt. Tänk er en enklare variant av tetris. Det var precis vad jag behövde för att orka med.
Sedan dess har de hängt kvar. De har hängt kvar ännu längre i andras liv, nästan trettio år. Under alla dessa år har de släppt sex studioalbum, ett livealbum och två Best Of. Jag älskar att de inte är sellouts. Det gick tio år mellan släppen av Lovers Rock och Soldier of Love. Långt kan tyckas, men väl värt väntan. Ni förstår, Soldier of Love är bland det bästa jag någonsin hört. De är fantastiska.
I tider som dessa, när vi omges av mörker, regn, döda löv på marken, och det till råga på allt är allhelgona och halloween ser jag inget alternativ än att damma av min favoritplatta med fantastiska Fantômas, ett band både jag och Eleni sedan många år tillbaka älskar.
The Director's Cut är ett mörkt, stundtals skrämmande album där man tagit klassiska filmteman och experimenterat vilt med dem för att skapa något helt nytt, som utan att överdriva kan beskrivas fenomenalt bra. Ta apropå tidigare nämnda David Lynch, till exempel tolkningen av det ursprungligen saxofondrivna temat till Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)- här kommer det i en helt annan, olycksbådande och satanisk tappning. Känn ondskan strömma ur högtalarna!
I deras tolkning av den vansinnigt vackra valsen från Gudfadern (1972) blandas utdragna, drömska takter med rappa metalsekvenser på det mest fängslande sätt.
När man läser att en världsberömd filmregissör planerar att släppa ett musikalbum blir man skeptisk. När man läser att regissören i fråga är geniet David Lynch blir man både rädd och förväntansfull. En man som är detaljernas mästare borde väl veta vad han gör när han tar steget från film till musik.. eller? Albumet som heter Crazy clown time släpps i sin helhet 8 november. Hittills har flera kittlande förhandslyssningar cirkulerat på internet och senaste i raden är låten Football Game. Jag läste någonstans att Football Game låter som en alkoholists bekännelse, personligen får jag känslan av att låten är ett rop på hjälp efter en fruktansvärd rotfyllning. Hur det än ligger till så är musiken över all förväntan! Den största överraskningen är väl att David Lynch faktiskt ger intrycket av att vara precis så normal som han alltid har hävdat att han är. Favoriten bland materialet som än så länge har släppts är utan tvivel Pinky's Dream, där Lynch gästas av übercoola Karen O. Kan knappt bärga mig, vill lyssna på hela skivan NU!
Jag älskar 80-talsmusik. 80-talet var en på alla sätt fantastisk era, inte minst musikaliskt. Innan musiken digitaliserades, en tid då det fortfarande var blandband och bergsprängare som gällde. Så många fantastiska artister och band föddes under det årtiondet, och utspridda över genrer var de också. Ingen kan väl till exempel glömma Madonna, Run DMC, Metallica, The Smiths, Sade och Depeche Mode?
Om man ändå varit 20 då. Vilka grymma dansgolv de måste haft! Jag är egentligen inte mycket för att klubba, även om jag älskar att dansa - men snackar vi om 80-tal är frågan en helt annan. Utlovas det 80-tal på dansgolvet kan man inte med hjärtat på rätt ställe neka sina kompisar när de vill dra med en på en utekväll.
Därför kan ni ana att jag blev glad när jag upptäckte Kids of 88, som gör urläcker new wave med 80-talsvibbar. De bildades 2008 av nyzeeländska Jordan Arts och Sam McCarthy och är just nu på väg uppåt i USA. Lita på att vi i framtiden också kommer se mer av dem här i Sverige - "Just a Little Bit" och "Feed the Birds" är två låtar jag vill höra på dansgolvet!
Jagkanpratabaklänges introducerar härmed ett nytt inslag i bloggen, Veckans Mix Tape! Varje vecka kommer vi att slänga upp spellistor med olika teman, denna vecka råkade temat bli lugna låtar. Vad sägs om artister som Interpol, Feist, Warpaint och Thurston Moore? Du kan klicka hem spellistan här!
Det är inte ofta hypen lyckas leva upp till förväntningarna men ikväll gjorde Yuck just det, på Debaser Slussens scen. Vi stod i folkhavets mitt och bakom den tunga gardinen kunde man höra trumslag i otakt till den märkliga kinesiska (?) musiken som spelades minuterna innan bandet kom ut på scen. Debaser var ikväll långt från utsålt, men enligt bandet var vi som var där ändå långt över förväntan i kvantitet.
Det var tydligt att Yuck fortfarande är en hyfsat orutinerad konstellation men kanske var det precis det som tilltalade mig allra mest. Sångarens röriga mellansnack, basistens plats i mitten med en mikrofon som mest var i vägen, konsertens epilepsiframkallande och öronbedövande outro.. Allt det där till trots lyckades bandet fånga publiken och när sångaren i ett gitarrsolo började bita sin skjorta visste jag där och då att vi ikväll bevittnade en unik händelse. Trots att Yucks musik befinner sig en bra bit från Sex Pistols energiska och overkligt medryckande punk så kändes det emellanåt som att året var 1976 och platsen Lesser Free Trade Hall; en konsert med 250 betalande besökare men som hela Indiestockholm kommer att ha bevistat om något decennium eller så.
Beslutet att delta var för Jagkanpratabaklänges faktiskt inte helt självklart, inträdet kändes något för högt och entusiasmen lite för låg. Med facit i hand och med ett konsertminne att leva på i veckor framöver är vi sannerligen tacksamma för vårt kloka beslut att ändå åka till Debaser Slussen. Årets mest avskalade och intima men samtidigt lättsamma musikhändelse stavas Y U C K.
Då var det dags att ta det första klivet in i framtiden, in i musikpratandet. Det stämmer - nu är det jag, Katja, som sitter vid tangentbordet. Jag har levt i över tjugo år, så min historia är ganska lång om jag ska berätta den i ett enda svep. Skulle ni orka läsa den? Antagligen. Men skulle det vara lika roligt? Antagligen inte. Därför tänker jag inte berätta om mig själv här och nu, nej, jag tänker dra ut på det. Retas lite med er, kasta åt er en smula anekdot då och då istället. För det är ju så, det kan inte hjälpas, men man vill veta mer. Ju mindre man vet, desto mer spännande... för de allra flesta i alla fall. Hör inte du till den skaran? Tur för dig, då slipper du våndas... men nu... musik.
I min mening är The Naked and Famous det tuffaste, underbaraste som hänt musikvärlden på evigheter. De är helt enkelt fantastiska. Jag bekantade mig i ärlighetens namn med dem först i våras, i samband med att jag hörde att de skulle spela på Strand. Något hände i mig då, när jag hörde dem första gången. Jag vaknade till liv igen, och Passive Me, Aggressive You spelades desperat på repeat hemma och närhelst jag var i rörelse. Att gå på konserten, som jag initialt endast velat göra för att utmana mig själv, blev till ett måste. Ett bra val, visade det sig, för den konserten är för mig helt unik. Luften på Strand genomsyrades av hopp, lycka och glädje, och eftersom vi alla andades in det här lyckopillret till luft blev stämningen och atmosfären allt eftersom tiden gick elektrisk. Var än jag vände mig såg jag människor som helhjärtat hängav sig till musiken. Det hoppades kraftfullt upp och ner, det omfamnades och sjöngs i kör... och framförallt dansades det. Inte en människa kunde stå stilla, vi röjde alla, så mycket vi bara kunde. Bandet rev av låt efter låt efter låt med energi, glöd och passion. Vi i publiken var helt med på noterna från början till slut. När konserten väl var över var alla t-shirtar våta, kropparna klibbiga och luften i lokalen var så fuktig att man kunde ta på den. Att ta sig därifrån tog en evighet för att det var så packat med folk. Men det var värt all den där svetten, all den där trängseln, för vi var nöjda. Vi log, hela bunten.
När The Naked and Famous kommer till Sverige nästa gång råder jag dig att se dem. De är magiska live, och att missa dem en skam. Jag håller mina ögon och öron öppna, och om du mot förmodan missat dem får du ett smakprov i form av superlåten "Punching in a Dream" nedan!
Musik kommer i olika förpackningar. Ett av alla dessa musikaliska "fodral" är det i vilket musiken ryms med en fruktansvärd nästintill outhärdlig intensitet. Musik av det här slaget är lite som en tidsmaskin, för det finns inget annat medel som så kvickt låter dig färdas till en annan plats i livet. När jag var tonåring och lyssnade på The Cures smärtsamma A Thousand Hours brukade jag lägga mig i badkaret med kläderna på. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes befriande och klaustrofobiskt på en och samma gång. När jag var 17 förlorade jag kampen om kärleken, för första gången. Då var det Morrissey och Vauxhall&I som blev min ständige vapendragare. På tåget, på bussen, på kajen på väg till skolan i vinterstormen, i sängen varje natt. Kanske är det därför jag nästan inte alls kan lyssna på det albumet längre, jag hamnar mitt i en känslostorm som jag inte kan handskas med. Det finns också låtar som får mig att komma i viss produktiv stämning, som en (hemlig) låt jag alltid alltid lyssnar på när jag ska skriva en text. Under introt skyndar jag mig med att kleta ut läppstift över hela ansiktet och lagom till första versen sitter jag redo vid tangentbordet med smink över hela ansiktet. Så har jag gjort sedan jag var 15, give or take något år. Förmodligen för att det känns skitigt, och ungefär så ska det kännas när man skriver.
Det är inte alltid andra upplever samma låtar lika intensivt som du. Den senaste tiden har The Drums låt Me And The Moon levererats i just en sån förpackning. Den är otroligt intensiv, en känsla som inte avtar trots att jag har spelat den på repeat i snart två timmar. Bara ikväll. Jag är övertygad om att många inte håller med om det, att det snarare är en låt som är trevlig att höra ute på krogen eller liknande. Enbart första raden Jonathan Pierce sjunger räcker den för att jag ska få gåshud över hela kroppen. Kanske blir också Me And The Moon en låt med vilken jag en dag kan mata min tidsmaskin.
så där känns allting just precis nu. lika fint och storslaget som cults
Jagkanpratabaklänges har fått ytterligare en redaktör och skribent! Hon heter (bästa) Katja och vi blir från och med nu två som skriver här i bloggen. Aktiviteten har varit oförlåtligt låg här på sistone, det hela kan skyllas på hur omotiverad jag har känt mig men tidsbrist är åtminstone halva sanningen. Den problematiken lär dock upphöra i och med utökningen av redaktionen! Jag har fått in en del tips angående konserter och nya spännande band i Stockholm. Fortsätt höra av er, alla förslag välkomnas!
Igår var Jagkanpratabaklänges på Strand för att se fenomenala The Melvins. Andra gången vi båda ser dem, och precis så glada och nöjda som vi var förra gången var vi även efter gårdagens spelning. Vilket band! Nog för att musiken är helt jävla briljant, men vilka karaktärer! King Buzzo är verkligen KUNG med sitt gråsprängda krull i sann Sideshow Bob-anda och domedagskåpa.
Imorgon spelar Yuck på Debaser Slussen, det ser vi fram emot. En kortare recension av den spelningen kan ni läsa här i bloggen imorgon! Och en av höstens stora höjdpunkter 4:e november: BON IVER! Det finns ett antal artister och band som finns med på ens musikaliska bucket list; Justin Vernon är en sådan artist. Ett steg närmare ett avslut på hela den här cirkusen med ett leende på läpparna.
Igår såg jag Architecture in Helsinki på Strand. Förbandet var danska Treefight for Sunlight, som bl.a. framförde en sinnessjuk cover av Kate Bushs eviga Wuthering Heights. Architecture var bra, inte ofta man ser ett band ha så förbaskat kul på scen. Befriande. Allt var toppen, fram till det att jag blev febrig och en full tjej satte sig på alla mina saker.
Idag: feber. Musik: Veronica Falls.
Världens bästabästabästa Jim Reid är aktuell med en ny låt(?). Vågar man hoppas på något mer? En till låt? En hel skiva? Reid leker med Soundcloud och hela världen håller andan.
Vad gör Jagkanpratabaklänges då? Lyssnar på Ryan Adams nya skiva. Längtar efter Tom Waits nya skiva. Går på konserter. Blir rädd när Henric de la Cour blöder som Dracula. Närmast nu är The Embassy på Debaser Medis på fredag, 150 kr kostar inträdet och alla ska ju självklart dit. Och ja, just det: John Cale spelar på Strand i Stockholm 10:e november. Vilken grej!
