jag var full när jag första gången hörde bon iver. efter en blöt kväll på baba vinglade jag hem i stockholmsnatten med jonatan. han ville att vi skulle lyssna på hans ipod, och jag var för full för att orka ha några som helst invändningar. efter några minuters velande bestämde han sig äntligen, det blev en låt som jag aldrig hade hört tidigare. i min öronsnäcka kunde jag urskilja en nästan viskande röst i falsett. nära nog slogs jag medvetslös av musiken han hade valt, men jag vågade inte fråga vem artisten var. jag slogs av känslan att jag faktiskt borde vetat vem det var. i min dimma försökte jag dock memorera några textrader för att kunna leta rätt på låten vid ett senare tillfälle. vilket jag också lyckades med. den hösten och vintern lyssnade jag nästan enbart på bon iver (och morrissey).
for Emma, forever ago är tveklöst en av de bästa debuterna jag äger, och fram till nyligen har jag trott att justin vernon, som han egentligen heter, omöjligt skulle kunna skapa något musikaliskt som ens kommer i närheten av hans första bon iver-album. med undantag från beth/rest finns det inte en enda besvikelse på den självbetitlade uppföljaren. låtar som wash, towers och holocene berör mig på samma sätt som for emma, forever ago gjorde den där dimmiga sommarnatten på väg till nattbussen. ep:n blood bank från 2009 bjöd förvisso på en del höjdpunkter, men jag har ändå saknat bon iver och en värdig uppföljare. titelspåret hade utan tvivel kunnat platsa som tionde spåret på for emma, men i övrigt kändes blood bank mest som ett tröstpris i den långa väntan på något mer.
men så, nu, äntligen. paniken som börjar infinna sig i och med skolstart och höstens söliga men definitiva inbrott känns lite mer hanterbar nu. hösten/vintern 2011 är räddad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar