få musiker har lyckats fånga det (ofta självvalda) stigmat som innebär att vara tonåring så kraftfullt och exakt som morrissey. när jag var tonåring vågade jag aldrig berätta för någon att jag lyssnade på pop, jag lyssnade ju på hårdrock och punk. att ta popsnöret i mig i handen och våga deklarera min kärlek till sångaren från great manchester var helt enkelt inte förenligt med den image jag hade valt. ofta låg jag sömnlös i mitt rum, som jag delade med min lillasyster, och lyssnade på viva hate och vauxhall and i fram till det att väckarklockan gav ifrån sig sitt eländiga skrik för att påminna mig om att det var dags att gå till skolan. kanske var det ett resultat av det insomnia-liknande tillståndet som drabbade mig på högstadiet, men jag klarade av att gå till skolan efter sådana nätter. så där pubertal som man alltid blir av att lyssna på popmusik kände jag med hela min kropp och själ att ingen förstod mig. men när jag hörde morrissey sjunga låtar som speedway, now my heart is full, everyday is like sunday och late night, maudlin street kände jag mig aningen hoppfull. att det faktiskt finns ett ljus som aldrig slocknar. att jag också duger. precis som jag är. trots att jag, med tanke på min ringa ålder, egentligen inte kunde förstå innebörden av det han sjöng så var det upplevelsen. jag upplevde att någon faktiskt kunde sätta ord på allt det där jag kände, när inte ens jag själv kunde det. och med åren har texterna bara blivit bättre, de handlar mer om mig nu. om mitt liv och mina erfarenheter. melodierna har växt och morrissey har mognat. även om jag inte är så där jätteförtjust i hans senaste skivor (med undantag för ringleader of the tormentors) förblir viva hate och vauxhall and i två av musikhistoriens bästa album. någonsin. så fort jag lyssnar på en låt från någon av de två skivorna förflyttas jag tillbaka i tiden. jag blir återigen den där 16-åringen. och det är faktiskt så musik skall vara, på dödligt allvar.
