pengar & leenden

Om det fortsätter vara så svårt

Kan vi stå rygg mot rygg?

De inledande orden i första låten på Pengar & Leenden känns som en rejäl höger rakt i buken. Kanske för att den raden just nu lyckas sammanfatta hela min tillvaro, men också för att det är så klockrent. Det är.. Parker Lewis! På svenska, den här gången. Dessutom har musiken blivit väldigt mycket poppigare, med kompband och väldigt mycket gitarr. Det är svårt att överträffa något så säkert och briljant som debuten från 2008, men jag vågar nog påstå att besvikelsen uteblir trots höga förväntningar. Annat vore ytterst märkligt när det bjuds på så fantastiska låtar som Tillbaka, Dom säger ja ja ja och Nån dag blir det bra. Sistnämnda, som också råkar vara plattans sista spår, blir nästan outhärdlig med det nakna pianot och den spruckna rösten som för tankarna till en nedbruten och sämre version av en själv. Vilket också verkar vara skivans genomgående tema; trasiga relationer, självdestruktivitet och ensamheten som kan infinna sig när man är mitt i en folkmassa. Hopplöshet och en otillräcklig framtidstro. Allt det där som alla tror sig vara ensamma om att uppleva, men som är en del av att vara människa. Idag. Här och nu. 

Efter 31 minuter slutar skivan att snurra och musiken tystnar. En kortfattad och förbehållslös inspelning. Där debuten mest var en snygg (men jäkligt bra) historia är fortsättningen på Parker Lewis uppriktigare och modigare.


Vem ska orka med mig nu om inte du
Viska i mitt öra "men lilla du 
inte tänka på det där, inte tro att du är ful"