Musik kommer i olika förpackningar. Ett av alla dessa musikaliska "fodral" är det i vilket musiken ryms med en fruktansvärd nästintill outhärdlig intensitet. Musik av det här slaget är lite som en tidsmaskin, för det finns inget annat medel som så kvickt låter dig färdas till en annan plats i livet. När jag var tonåring och lyssnade på The Cures smärtsamma A Thousand Hours brukade jag lägga mig i badkaret med kläderna på. Jag vet inte riktigt varför, men det kändes befriande och klaustrofobiskt på en och samma gång. När jag var 17 förlorade jag kampen om kärleken, för första gången. Då var det Morrissey och Vauxhall&I som blev min ständige vapendragare. På tåget, på bussen, på kajen på väg till skolan i vinterstormen, i sängen varje natt. Kanske är det därför jag nästan inte alls kan lyssna på det albumet längre, jag hamnar mitt i en känslostorm som jag inte kan handskas med. Det finns också låtar som får mig att komma i viss produktiv stämning, som en (hemlig) låt jag alltid alltid lyssnar på när jag ska skriva en text. Under introt skyndar jag mig med att kleta ut läppstift över hela ansiktet och lagom till första versen sitter jag redo vid tangentbordet med smink över hela ansiktet. Så har jag gjort sedan jag var 15, give or take något år. Förmodligen för att det känns skitigt, och ungefär så ska det kännas när man skriver.
Det är inte alltid andra upplever samma låtar lika intensivt som du. Den senaste tiden har The Drums låt Me And The Moon levererats i just en sån förpackning. Den är otroligt intensiv, en känsla som inte avtar trots att jag har spelat den på repeat i snart två timmar. Bara ikväll. Jag är övertygad om att många inte håller med om det, att det snarare är en låt som är trevlig att höra ute på krogen eller liknande. Enbart första raden Jonathan Pierce sjunger räcker den för att jag ska få gåshud över hela kroppen. Kanske blir också Me And The Moon en låt med vilken jag en dag kan mata min tidsmaskin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar