ett utdrag ur romanen jag skriver på
När vi åkte längs kusten krossades mina illusioner om Grekland. I feberdrömmar hade jag sett Eiffeltornet på stranden. I feberdrömmar hade jag sett mig själv svänga runt ett hörn för att aldrig komma tillbaka. Jag slängdes snabbt tillbaka i verkligheten av ofärdiga cementhus, skogsbränder i bergen och kors längs vägen som markerade unga människors tragiska trafikolyckor. Jag frågade morfar om vi var framme i Grekland. Han sa att vi var framme, men att vi hade en bit kvar till staden där hans och hans nya fru hade köpt hus. Lillebror hade redan varit där en gång tidigare så hans nyfikenhet tycktes inte vara lika stor och bottenlös som min. På vägen stannade vi vid ett antal ofärdiga cementhus och hälsade på människor som morfar presenterade som släktingar och nära vänner till familjen. Lillebror fick varma mottaganden medan jag höll mig i bakgrunden. Jag kände mig aldrig riktig hemma hos människorna morfar tog oss till. Jag fick känslan att ingen tyckte om mig, jag var ju flicka. Lillebror var den som fick alla att skratta. Lillebror var den som alla tyckte om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar