put me on the frontline

p!nk never grows old

Sant som det är sagt. P!nk blir aldrig för gammal. Jag uppskattar henne, men har aldrig varit en storlyssnare. Nya plattan släpptes i mitten av september och idag släpptes också videon till andra singeln, Try. Den har redan blivit en personlig favorit och jag kan garantera att låten i sig kommer spelas på repeat på i alla fall min Spotify!

Den här videon är så vacker, så oerhört vacker. Låten i sig är fantastisk och koreografin de matchat den till är det absolut bästa av allt. Den fångar verkligen låtens hjärta och själ och den når hela vägen fram till mig. Jag älskar den, jag får rysningar.

Jag hoppas att ni ser vad jag ser. Jag kan bara applådera och medge att jag är sugen på att ta en betydligt närmare titt på P!nk än jag gjort tidigare. Checka hennes alster. Jag tror att jag ska göra just det. The Truth About Love, här kommer jag!

Videon för Try:

/K

"Ett par" veckor senare är vi TILLBAKA!

Hej igen!

Vi har fått in klagomål på att vi försvann. Vi insåg nog inte riktigt att vi hade fans, eller följare, som skulle känna av vår frånvaro särskilt - men det gjorde ni. Förlåt att vi inte sa hej då och framförallt att vi inte fortsatte komma med tips på musik som vi gillar.

Det borde vi förstås ha gjort - men det är aldrig för sent att rätta ett fel, eller hur...?

I vanlig ordning har jag under årets gång lyssnat på mycket olika slags musik. Störst har nog electro och indie varit, men jag har också hunnit med en nostalgitripp till min hårdrocksvagga. Min senaste, och just nu största, fling är dock med R&B.

Har ni hört amerikanska Jazmine Sullivan? Hon har några år i branschen bakom sig, men jag tycker att man hör oförskämt lite om denna donna och hennes härliga, mörka röst. När jag upptäckte henne stannade jag av, och jag förstår att Missy Elliott tog henne under sina vingar den-där-dagen-några-år-sedan.

Jag är knappast en genrediktator - jag lyssnar på den musik jag tycker om och bryr mig inte så mycket om hur artisten eller bandet stämplas i övrigt. Min spontana tanke är att hon blandar R&B och soul på ett väldigt smakfullt sätt, men man kan höra allt från reggae, jazz, dub, pop och doo-wop i hennes musik.

Du har antagligen redan hört Bust Your Windows och Need U Bad, som öppnade dörrarna för henne, men jag tycker du ska ta dig närmare titt på Grammy-nominerade albumet Fearless i övrigt.

sepalcure

För några år sen var jag rätt insnöad på elektronisk musik av alla slag, men främst electropopen som föddes i skuggan av storheter som Busy P. Den manin har till stor del upphört men trots det har jag verkligen sett fram emot New York-duon Sepalcures självbetitlade skivsläpp. Det inledande spåret Me påminner mig emellanåt om sömnlösa nätter framför MTV och teman som "Electro Kitsch" och "European Road Trip". Det är väldigt svårt, om inte omöjligt, att beskriva Sepalcure och deras musik. I ena stunden hoppar jag upp och ner till de studsiga beatsen för att i nästa ägna mig åt stillsam soffliggarfilosofi. Det jag däremot kan säga är att Sepalcure är ett helt unikt projekt; istället för att rida på den framgångsrika electrovågen som sveper över både Europa och USA just nu går de sin egen (och något osäkra) väg. Modigt! 

Favoritspår: Carrot Man, Me, Breezin

I can hear you baby, I can feel your sound

Redan när jag hörde dem för första gången, för många år sedan, föll jag pladask för deras förmåga att skapa magi. Lovers Rock, albumet som jag snodde från min mammas skivhylla för att utmana min enkelspåriga musiksmak, blev det album som hjälpte mig genom min första stora kärleksdepression. Om och om igen i timmar spelade jag det. Jag grät och grät floder lyssnandes på "By Your Side", medan jag samtidigt oavbrutet spelade Bubbles, ett flash-spel på webben. Bubbles gick ut på att skjuta bubblor i olika färger på andra bubblor i samma färger. Målet var att skjuta sönder bubblor tills det inte fanns några kvar, helst så fort som möjligt. Tänk er en enklare variant av tetris. Det var precis vad jag behövde för att orka med.

Sedan dess har de hängt kvar. De har hängt kvar ännu längre i andras liv, nästan trettio år. Under alla dessa år har de släppt sex studioalbum, ett livealbum och två Best Of. Jag älskar att de inte är sellouts. Det gick tio år mellan släppen av Lovers Rock och Soldier of Love. Långt kan tyckas, men väl värt väntan. Ni förstår, Soldier of Love är bland det bästa jag någonsin hört. De är fantastiska.

Sade.

darkness, embrace me

I tider som dessa, när vi omges av mörker, regn, döda löv på marken, och det till råga på allt är allhelgona och halloween ser jag inget alternativ än att damma av min favoritplatta med fantastiska Fantômas, ett band både jag och Eleni sedan många år tillbaka älskar.

The Director's Cut är ett mörkt, stundtals skrämmande album där man tagit klassiska filmteman och experimenterat vilt med dem för att skapa något helt nytt, som utan att överdriva kan beskrivas fenomenalt bra. Ta apropå tidigare nämnda David Lynch, till exempel tolkningen av det ursprungligen saxofondrivna temat till Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992) - här kommer det i en helt annan, olycksbådande och satanisk tappning. Känn ondskan strömma ur högtalarna!

I deras tolkning av den vansinnigt vackra valsen från Gudfadern (1972) blandas utdragna, drömska takter med rappa metalsekvenser på det mest fängslande sätt.

david lynch

När man läser att en världsberömd filmregissör planerar att släppa ett musikalbum blir man skeptisk. När man läser att regissören i fråga är geniet David Lynch blir man både rädd och förväntansfull. En man som är detaljernas mästare borde väl veta vad han gör när han tar steget från film till musik.. eller? Albumet som heter Crazy clown time släpps i sin helhet 8 november. Hittills har flera kittlande förhandslyssningar cirkulerat på internet och senaste i raden är låten Football Game. Jag läste någonstans att Football Game låter som en alkoholists bekännelse, personligen får jag känslan av att låten är ett rop på hjälp efter en fruktansvärd rotfyllning. Hur det än ligger till så är musiken över all förväntan! Den största överraskningen är väl att David Lynch faktiskt ger intrycket av att vara precis så normal som han alltid har hävdat att han är. Favoriten bland materialet som än så länge har släppts är utan tvivel Pinky's Dream, där Lynch gästas av übercoola Karen O. Kan knappt bärga mig, vill lyssna på hela skivan NU!

the scent of 80's must never fade

Jag älskar 80-talsmusik. 80-talet var en på alla sätt fantastisk era, inte minst musikaliskt. Innan musiken digitaliserades, en tid då det fortfarande var blandband och bergsprängare som gällde. Så många fantastiska artister och band föddes under det årtiondet, och utspridda över genrer var de också. Ingen kan väl till exempel glömma Madonna, Run DMC, Metallica, The Smiths, Sade och Depeche Mode?

Om man ändå varit 20 då. Vilka grymma dansgolv de måste haft! Jag är egentligen inte mycket för att klubba, även om jag älskar att dansa - men snackar vi om 80-tal är frågan en helt annan. Utlovas det 80-tal på dansgolvet kan man inte med hjärtat på rätt ställe neka sina kompisar när de vill dra med en på en utekväll.

Därför kan ni ana att jag blev glad när jag upptäckte Kids of 88, som gör urläcker new wave med 80-talsvibbar. De bildades 2008 av nyzeeländska Jordan Arts och Sam McCarthy och är just nu på väg uppåt i USA. Lita på att vi i framtiden också kommer se mer av dem här i Sverige - "Just a Little Bit" och "Feed the Birds" är två låtar jag vill höra på dansgolvet!

Mix Tape v.43

Jagkanpratabaklänges introducerar härmed ett nytt inslag i bloggen, Veckans Mix Tape! Varje vecka kommer vi att slänga upp spellistor med olika teman, denna vecka råkade temat bli lugna låtar. Vad sägs om artister som Interpol, Feist, Warpaint och Thurston Moore? Du kan klicka hem spellistan här!

tryin' to make it through the wall

Det är inte ofta hypen lyckas leva upp till förväntningarna men ikväll gjorde Yuck just det, på Debaser Slussens scen. Vi stod i folkhavets mitt och bakom den tunga gardinen kunde man höra trumslag i otakt till den märkliga kinesiska (?) musiken som spelades minuterna innan bandet kom ut på scen. Debaser var ikväll långt från utsålt, men enligt bandet var vi som var där ändå långt över förväntan i kvantitet. 

Det var tydligt att Yuck fortfarande är en hyfsat orutinerad konstellation men kanske var det precis det som tilltalade mig allra mest. Sångarens röriga mellansnack, basistens plats i mitten med en mikrofon som mest var i vägen, konsertens epilepsiframkallande och öronbedövande outro.. Allt det där till trots lyckades bandet fånga publiken och när sångaren i ett gitarrsolo började bita sin skjorta visste jag där och då att vi ikväll bevittnade en unik händelse. Trots att Yucks musik befinner sig en bra bit från Sex Pistols energiska och overkligt medryckande punk så kändes det emellanåt som att året var 1976 och platsen Lesser Free Trade Hall; en konsert med 250 betalande besökare men som hela Indiestockholm kommer att ha bevistat om något decennium eller så. 

Beslutet att delta var för Jagkanpratabaklänges faktiskt inte helt självklart, inträdet kändes något för högt och entusiasmen lite för låg. Med facit i hand och med ett konsertminne att leva på i veckor framöver är vi sannerligen tacksamma för vårt kloka beslut att ändå åka till Debaser Slussen. Årets mest avskalade och intima men samtidigt lättsamma musikhändelse stavas Y U C K.